”Vi är jätteduktiga- på vissa barn”

–  intervju med en ungdomsmottagning

Vad betyder det att barn och unga har inflytande över sin hälsa? Hur kan rätten till inflytande kombineras med ett pressat tidsschema eller professionens sakkunskap? Har alla barn och unga lika lätt för att komma till tals, eller ens hitta till en ungdomsmottagning? Och hur kan man konkret förbättra arbetet med ungas inflytande?

Det var några av de frågor som två ungdomsmottagningar i region Stockholm stötte på i ett utvecklingsprojekt för ökat inflytande för barn och unga. Genom utbildning, processtöd, och praktiskt arbete har ungdomsmottagningarna i Huddinge och Järva tillsammans med Rebecca Colt från Barnrättskonsulterna påbörjat arbetet med att förändra både synsätt och metodval för barn och ungas inflytande på jämlika villkor. Förhoppningen är att projektet ska kunna inspirera fler att göra en liknande resa. Här berättar Zai (kurator) och Rovinah (barnmorska) om några av erfarenheterna.

Berätta om processen – hur gick ni till väga?

Vi genomförde processen tillsammans med Järva ungdomsmottagning, det var fyra träffar och ett handledartillfälle. Träffarna handlade både om att öka kunskapen men mest om att få tid att prata med varandra. Mellan gångerna fick vi olika arbetsuppgifter för att både granska vår verksamhet och prova nya arbetssätt. Varje ungdomsmottagning testade flera nya aktiviteter, och under tiden fick vi handledarstöd digitalt.

 

Vad var det ni såg som ni ville ändra på?

Under processens gång fick vi bekräftat att vi redan gjorde mycket som var bra, vi har såklart jobbat med frågan om inflytande. Men vi insåg också att vi inte alls var lika bra som vi själva trodde.

Med hjälp av en tidigare genomförd barnkonsekvensanalys hade vi fått syn på att det fanns en stor brist. De som oftast svarar i undersökningar om ungdomsmottagningar är tjejer i de högre åldrarna och som är väldigt nöjda med oss. Eftersom alla barn och unga i åldrarna 12–23 år är vår målgrupp är ett sådant resultat inte representativt.

Därför var ett utvecklingsbehov som vi identifierade att i högre grad och på ett mer systematiskt sätt tänka in barn med olika livsvillkor och behov. Vad talar vår målgrupp för språk? Har de en funktionsnedsättning? Hur tar olika barn till sig information? Hur kan vi sänka trösklarna? Fungerar samma sätt för både ett barn i 12-årsåldern och en i 23-årsåldern? Något som kunde innebära delaktighet för en, upptäckte vi inte alls uppfyllde kriterierna för delaktighet för en annan. En av oss uttryckte det som att ”Vi är jätteduktiga! – på vissa barn och unga”.

Ett annat utvecklingsbehov handlade om att nå dem som inte ens kommer hit. Hur når vi exempelvis fler pojkar? Fler barn i de yngre åldrarna? Barn i socioekonomisk utsatthet eller barn i migrationsprocess?

”Något som kunde innebära delaktighet för en, upptäckte vi inte alls uppfyllde kriterierna för en annan”.

Hur gick det? Vad blev resultatet?

Vi fick möjlighet att i form av tid, stöd och mer kunskap granska vår verksamhet. Specifika uppgifter att genomföra, reflektionsmaterial att diskutera med varandra och fördjupande utbildning tog oss vidare. Vi arbetade på detaljnivå och landade i konkret verkstad.

Aktiviteterna skrev vi in i en handlingsplan med tydlig ansvarsfördelning och tidsplan. Att vi fick tid att prata så mycket om barnrättsperspektivet tror vi har gjort att vi bär det med oss på ett tydligare sätt nu. Vi är till exempel mer medvetna nu om det ojämlika maktförhållandet när vi möter en ungdom i arbetet. Nu pratar vi annorlunda, både med varandra och i mötet med barn och unga. Vi ställer fler, och annorlunda, frågor. Vi har blivit medvetna om skillnaden mellan delaktighet och inflytande. Processen har varit en ögonöppnare – vi är bra men kan bli bättre!

”Mycket handlar om feedback. Nu får vi information direkt från barn och unga om vad de tycker varenda gång efter ett klassbesök. Det är motiverande och får en att vilja förändra och förbättra.”

Ett konkret exempel är att vi börjat med mentifrågor i början av klassbesök med åk 8. Alla som vill får skriva vad de vill att vi ska prata och informera om under besöket. I slutet av besöket gör vi en utvärdering för att följa upp. Vi har några extra smartphones om några elever inte har en egen. Tidigt upptäckte vi att vi behövde skruva på aktiviteten – barnen berättade att det inte kändes bra att svara på det här sättet eftersom man i rummet kunde se vem som tog upp telefonen. Vi ska nu börja skicka ut länken i förväg via skolan i stället. Vi hoppas att det underlättar för fler att delta. Att genom samtal och i text få kunskap om vad barnen i åk 8 tycker, är motiverande. Samtalen som vi har efter ett klassbesök har blivit så himla givande och bra, att vi funderar på att korta ned presentationen för att skapa mer utrymme för samtal.

Vad har varit den största utmaningen under processen?

Den stora utmaningen har varit att bredda våra aktiviteter, att tänka att barn och unga är olika. Att inte tänka att alla kan svenska, att alla kan ta till sig information i text, att alla inte har en smartphone och kan scanna en QR-kod. Hur får vi ut information i förväg så att barn och unga hinner bilda sig en åsikt? Hur återkopplar vi till dem? Detta är exempel på frågor vi arbetat med för att öka jämlikheten.

”Rädslan för att göra fel får inte stå i vägen för att göra det alls”.

Hur följer ni upp arbetet?

I vår handlingsplan har vi preciserat tidplan och ansvar. Vi har också specificerat hur resultat ska återkopplas internt och till barn och unga, och vilka möten som vi ska avsätta tid för att samtala om och utveckla vårt arbete.  Vi har utsett två personer som har ett huvudansvar för att se till att handlingsplanen följs, men hela arbetsgruppen ansvar för att genomföra och föreslå justeringar av aktiviteter. Arbetet är också på väg att föras in i vårt årshjul.

”Vi har utsett två personer som har ett huvudansvar för att se till att handlingsplanen följs”

Hur håller man ett sådant här utvecklingsarbete vid liv?

Att man pratar om det! En gemensam kunskapen hos oss alla, gör att vi kan påminna varandra, och hjälpa varandra att ompröva och vara självkritiska tillsammans. Att man fortsätter diskutera och avsätter tid för det, är nog avgörande för att det ska hållas vid liv. Rent konkret har några ett tydligt uttalat ansvar för utvecklingsarbetet. Att vi har infört en tydlig del i handlingsplanen som rör just hur arbetet ska följas upp, blir också en viktig förutsättning för arbetet framåt.

Gör det någon skillnad för barn och unga tror ni?

Någonting nytt hände mig nyligen, berättar Rovinah. Under ett besök med en ung tjej där en av de nya aktiviteterna genomfördes, svarade flickan nej på en fråga.  ”Jag fick ett nej. Att hon faktiskt förstod från start att hon kunde säga nej, jag vill inte ha mer information om det här ämnet (som för henne var skambelagt och stigmatiserande) var häftigt. ” Jag upplevde att vi båda växte, på lite olika sätt, av det mötet.  Jag kunde säga till henne att ”du vet om vart jag finns, och du hör av dig om du vill veta mer”.

Våra nyinförda utvärderingssamtal efter klassbesöken är ett annat konkret exempel på att någonting hänt hos oss – där barn och unga får mer utrymme för att dela sina tankar, synpunkter och vara med och påverka. Samtalen som vi har efter ett klassbesök har blivit så himla givande och bra, att vi funderar på att korta ned presentationen för att skapa mer utrymme för samtal, berättar Zai.

”Just det här med att be om lov innan, och inte bara ösa på med information som det ofta tenderar att göras inom sjukvården, känns viktigt”.

Vad hoppas ni på framåt?

Vi hoppas på att det som görs hos oss nu, verkligen ”sätter” sig i ryggmärgen och blir rutin. Vi hoppas också på att kunna nå fler i målgruppen. Vi vill börja arbeta mer utåtriktat och vara eller synas på platser där de barn och unga som vi idag inte når, befinner sig. Genom att tänka på hur och i vilka rum vi kommunicerar, tror vi kan göra att vi når bredare. Exempelvis så är våra affischer i skolor ofta inriktade på sexuella ämnen, vilket gör att vi automatiskt utesluter de yngsta i målgruppen. Vi vill sätta upp affischer vid familjecentraler mer inriktade mot kuratoriskt stöd som vi erbjuder, och i hockeyomklädningsrum för pojkar där vi tar upp frågor om psykisk ohälsa och stress.

Om ni skulle ge några medskick till andra ungdomsmottagningar som vill göra en sådan här resa, vad skulle det vara? 

• Det är kul och utvecklande!
  
• Se till att få med chefer i utvecklingsarbetet, från start till ”slut”.
• Uppnå en gemensam syn på utvecklingsarbetet: att arbeta med barn och ungas delaktighet och inflytande är inte ”grädde på moset” utan en rättighet för de unga.
• Ses i fysisk form om möjligt. Diskussioner när man ses fysiskt ger så mycket och är guld värt i en process som både arbetar med konkret verkstad och värderingar/förhållningssätt.
• Utse två ansvariga som ser till handlingsplanen följs.
• Ta hjälp utifrån. Det kan vara känsligt om en person ur arbetsgruppen håller i utvecklingsarbetet eftersom vi ju vill uppnå en självkritiskhet. Våga kritiskt granska er själva och yrkeskategorin.

________________________________________________________________

Fakta om projektet

Processtödet genomfördes inom ramen för den länsgemensamma satsningen Uppdrag Psykisk Hälsa Stockholms län under våren 2022. Processen har beskrivits mer utförligt i en rapport. En utvärdering har genomförts av Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Stockholms län.  

Vill du ta del av några konkreta tips från projektet? Var med på ett kostnadsfritt minseminarium tillsammans med Rebecca Colt 25 november 8:00 – 8:30. Läs mer och anmäl dig här.