Det är dags att ”de vuxna i rummet” vågar släppa in barnen!

”Vi behöver att blivande statsministern kliver fram och säger: det här är den viktigaste utvecklingsfrågan för Sverige, att vi tar hand om våra barn och unga”.

Så uttryckte sig Ing-Marie Wieselgren i en panel i Almedalen där hon senare så tragiskt mördades. Ing-Marie Wieselgren hade en ovanlig klarsynthet och en förmåga att se viktiga samband. Hon såg kraften och potentialen i att arbeta för barn och unga, där förverkligandet av barnets rättigheter är inte är knorren på slutet, utan tvärt om en nödvändig nyckel till att lösa stora viktiga samhällsutmaningar.

Det är snart val. Inte många valstrateger tycks ha varit på plats och hört just detta i Almedalen. Visst finns vissa satsningar på barn och unga. Men inte på det där genomgripande sättet som inkluderar barnets perspektiv i såväl problemformuleringar som lösningar och som utmanar den rådande kören av rättning i ledet, hårdare tag och ordning och reda. Vissa av förslagen är till och med direkt barnfientliga.

Det är naturligtvis inget fel med ordning och reda. För många barn kan det vara viktigt, till exempel i skolan, för att kunna tillgodogöra sig utbildning. Men stora samhällsutmaningar löser vi inte genom att ”ta varandra i örat”. Det är att underskatta problemens dignitet. Och faktiskt, att inte ta barn på allvar.

Trots att vi talar vackert om alla människor som unika individer, har vi fortfarande ett kollektivistiskt sätt att se på barn. Barn ska inordnas i våra vuxna uppfattningar om vad ett barn ”är”. Bara vårt sätt att uttrycka oss signalerar att vi tenderar att klumpa ihop barn. Barn behöver gränser, barn behöver frisk luft, barn är stökiga (eller gulliga), ungdomar är ohyfsade… listan kan göras lång. Vi säger ju inte ”kvinnor behöver frisk luft” eller ”homosexuella är gulliga”.  Men för barn gäller en annan måttstock.

Så vad är problemet? Behöver inte barn både frisk luft och gränser? Jo, många barn, helt säkert. Men objektifierande och kollektiviserande perspektiv på barn gör att vi tar genvägar och tror att ”one size fits all”. Stereotypa föreställningar där barn i första hand ska ”tyglas” istället för att inkluderas, riskerar helt enkelt att inte hålla måttet. Vi löser inte problemen, varken på individnivå eller på samhällsnivå.

”Om vi på vårt företag behandlade våra anställda som vi behandlar våra barn och unga skulle vi sitta i rätten”.Så uttryckte sig en man jag träffade på en kräftskiva nyligen. Mannen är HR-ansvarig på ett av Sveriges största bolag och kämpar samtidigt för att sonen med ADHD och utbrändhet ska få anpassad hjälp för att komma tillbaka till skolan. Att tusentals barn sitter hemma i stället för att gå i skolan är både en tragedi på det individuella planet och resursslöseri ur ett samhällsperspektiv. Det här är bara en av alla utmaningar vi inte tar på allvar.

Naturligtvis finns det enormt många engagerade rektorer, lärare, psykologer och socialarbetare som försöker vända på varenda sten för att hjälpa de barn som hamnar snett, som gör det med både hjärta och engagemang. Men frågan om barnets rättigheter är inte en ”eldsjälsfråga” för enstaka entusiaster eller kämpande föräldrar.  Det är en rättighetsfråga som skär rakt igenom varje sektor i samhället, där varje sektor, varje politikområde, måste vänja sig vid att löpande inkludera ett barnrättsperspektiv i de beslut man fattar. Vi pratar trots allt om 21% av Sveriges befolkning som dessutom saknar både rösträtt och fackföreningar.

Historiska föreställningar om barndomen som ett långsamt övergående bristtillstånd där en ”riktig” människa är en vuxen människa, gör att vi tillåter missförhållanden eller föreslår lösningar som känns absurda om vi tillämpar dem på någon annan grupp. De nyligen uppmärksammade ”ungdomsskrämmorna” är bara ett av många exempel där vår barnsyn gör oss så fartblinda att vi hemfaller åt kollektiv bestraffning. Ungdomsskrämmor sänder ett högfrekvent ljud som endast yngre personer kan höra. Ljudet är obehagligt och kan ge huvudvärk och illamående, men håller ”ungdomar” borta från allmänna platser.

Den utnötta frasen ”barnen är vår framtid” kan förvisso bli ett alibi för att inte göra saker här och nu. ”Det blir ju bättre när du blir vuxen”. Men att barnen är vår framtid är också sant. Lösningar på svåra och komplexa samhällsproblem som segregation, utanförskap eller bostadspolitik måste inkludera ett barnrättsperspektiv där barn och unga med olika åldrar och förutsättningar bidrar med perspektiv på både problemformuleringar och lösningar.

Det är hög tid att fler beslutsfattare tar barnets rättigheter på allvar. Det behövs fler som förstår att barnrätt varken handlar om att lägga huvudet på sned eller att alltid avstå från att tala om ordning och reda eller konsekvenser. Det handlar om ett perspektivskifte, att se barn och unga som riktiga och jämbördiga människor som vi tar på allvar och inkluderar i våra beslut.  Den politiker som förstår innebörden av ett sådant barnrättsperspektiv och förmår att koppla ihop barnets rättigheter med våra stora samhällsutmaningar har också bättre förutsättningar att lösa dem.

Jag tror att hon hade rätt, Ing-Marie Wieselgren. Det börjar med att vi tar hand om våra barn och unga.

/ Emma Fagerstrand, Barnrättskonsulterna