Vi måste våga uttala oss om ”barnets bästa”

Ibland stöter man på uppfattningar om att det vore omöjligt att uttala sig om barnets bästa. Är det inte endast ett uttryck för subjektiva uppfattningar? Den här typen av invändningar är delvis korrekta. Det finns inte några objektiva sanningar om vad som är barnets eller barnens bästa. Det är precis därför vi behöver ägna begreppet betydligt större uppmärksamhet. Vi behöver lägga utredningstid på att vrida och vända på de aspekter som kan ha betydelse för frågan.  Utifrån detta gör vi en så kvalificerad bedömning som möjligt av vad som är barnets bästa. Vi uppnår kanske inte en objektiv ”sanning”, men vi ligger betydligt närmare en sådan än om vi endast sätter fingret i luften.

Så vad finns att utgå ifrån? Vilket underlag är relevant? Svaret på frågan beror på sammanhanget. Det finns ju inte något ”barnets bästa” i största allmänhet. Handlar det om barnets bästa i en vårdplanering, eller vid byggandet av en återvinningscentral eller i disciplinära åtgärder i skolan? När vi alltså vet något om sammanhanget och vilket eller vilka barn som berörs, får det styra vilket underlag som är vägledande. Som minst behöver vi utgå ifrån barnkonventionens vägledande principer, artiklarna 2, 3 6 och 12. Dessa kräver av oss att både lyssna på barn och ha kunskap om barns livsvillkor och där med diskriminerande faktorer. Men även annan lagstiftning liksom forskning och beprövad erfarenhet kan vara relevant att titta på.

Barnets bästa har allt för ofta varit allt för godtyckligt. Med praktisk träning och ett relevant underlag kan och bör vi uttala oss om barnets bästa.